Pojken i båten 12b

Lite senare sitter hela gänget i solen på trappan framför huset och dricker saft.
"Men säger inte de något till andra då?" undrar Dilan.
"Nej, de vet att jag trivs här. Så länge jag trivs och har det bra så ger de mig lite mat. De kände mina föräldrar, så jag tror det är därför de vill hjälpa mig. Och de vet att pappa var likadan. Han trivdes vid havet och ville bo vid havet. Och mamma med förstås. Jag är precis som pappa, jag vill leva av havet, jag trivs med det. Så jag behöver inte så mycket mat. I alla fall inte på sommaren. På vintern får jag lite mer. Men jag brukar spara en del saker också. Typ sånt som inte blir dåligt så snabbt."
De sitter tysta ett tag och bara dånet från havet och fiskmåsarnas skrän omger dem.
"Men vad gör vi om han kommer?" undrar Paula.

Pojken i båten 12a

Rikard går först, sedan Daniel och de andra. De går genom hallen och tittar in i de olika rummen. Det första rummet till höger är tomt, där står en soffa och en gammal teve. Sedan en dörr till vänster som står öppen. Den leder till ett litet kök, och det är lika tomt där. Sedan kommer de till ett stort vardagsrum. Många fönster åt alla håll gör rummet ljust. Här finns en soffa, några fåtöljer, stolar och bord. Men ingen människa. Rikard stannar upp och tittar sig omkring, och det gör de andra också. På väggarna hänger tavlor med havsmotiv - en fullriggare, en fiskare, sjöfåglar med mera. Rikard går förbi de andra, in i hallen igen, och försvinner upp i en knakande trappa.
"Vänta!" säger Daniel och följer efter honom.

Strax är hela gänget på ovanvåningen. Här finns ett par sovrum med snedtak, men ingen människa.
"Han är inte här", säger Rikard. De andra tittar på honom.
"Var är han då?" säger Paula.
Rikard svarar inte.
"Han har väl gett sig i väg nånstans", säger Daniel.

Pojken i båten 11

Gänget och Rikard traskar upp mot huset. Huset är verkligen slitet och nedgånget. Ingen som renoverat här på länge, inte. På många ställen hänger vita färgflagor ner från husväggen så att det gråa träet under syns. Husets framsida vetter mot havet, mot uddens spets, och ligger på andra sidan, sett från där de lade till med båten. Hela gänget smyger sig försiktigt fram till husknuten. Daniel går först och tittar.
"Kom", säger han och försvinner bakom knuten, och strax smyger hela gänget fram till framsidan av huset. En stentrappa skjuter ut från porten. Husdörren är stängd.
"Han var här sist", säger Rikard.
"Jag tycker vi sprider ut oss och tittar in genom fönstren", säger Daniel.
"Hur ska vi nå upp?" säger Paula.
De tittar sig omkring. Vid ett hörn står några gamla lådor av träspjälor. Saken är klar. Daniel, Gina och Paula tar ena sidan, och Rikard, Lukas och Dilan den andra. Försiktigt tar de lådorna och smyger sig sedan runt huset på var sin sida.
Strax är alla tillbaka på framsidan.
"Verkar tomt, eller hur?" säger Daniel.
De andra tittar på honom.
"Vad är det i det där huset?" frågar Gina och pekar mot det röda uthuset nere vid vattnet.
"Redskapsbod och toalett", säger Rikard. "Dass, alltså".
Gina går i väg mot uthuset och de andra stannar och tittar efter henne. De ser hur hon kommer fram, stannar hon upp och lyssnar. Sedan går hon runt till sidan av uthuset och ställer sig på tå och tittar försiktigt in genom vad som måste vara små fönster. De andra ser hur hon försvinner bakom huset, mot havet till. Efter en liten stund kommer hon tillbaka.
De står nu alla samlade på framsidan av det stora huset igen. Dilan tittar upp mot dörren.
"Jag går in", säger Rikard.
"Vänta", säger Daniel. "Kan han inte vara där inne? Vi har väl inte sett alla rum från fönstren?"
Rikard tittar på honom. Sen tittar alla på varandra.
"Vi måste gå in", säger Rikard till slut.
"Okej, vi gör det försiktigt", säger Daniel. "Paula, Lukas och Dilan, ni kan väl vänta här ute så länge."
"Varför det? Jag hänger med", säger Dilan.
"Jag med", säger Lukas.
"Jag med" säger Paula.
"Okej, men Rikard, jag och Gina går först", säger Daniel.
Rikard går upp för stentrappan, fram mot dörren, och trycker ner handtaget. Den är inte låst. Det knarrar när han långsamt öppnar den.

Pojken i båten 10

De ror och ror, och snart är den skogsbeklädda udden förbi och en ny udde dyker upp, men denna udde består mest av klippor, och nästan längst ut på den ligger ett vitt hus med två våningar.
"Där är det", säger Rikard.
Längst ut mot vattnet ligger ett litet rött uthus.
Alla tittar spänt mot udden och runt huset för att se om det är någon där. Någon man. Eller någon hund. Men ingen levande varelse syns till. Förutom fiskmåsarna.
"Vi kan lägga till där", säger Rikard och pekar till vänster. "Då syns inte båten från huset".
Årklykorna gnisslar. Å andra sidan skräner fiskmåsarna ganska högt också.
Äntligen är de framme vid land, och de fäster båtens akter i en rosa boj och fören vid en minimal träbrygga som är helt grå av väder och vind. Lukas drar in årorna och lägger dem försiktigt på tofterna.
"Ska vi inte ringa polisen i stället?" säger Paula.
"Är du dum eller? Det finns ingen telefon här", säger Dilan.
"Nu är du dum", säger Gina.
"Förlåt", säger Dilan och ler mot Paula. Paula ler tillbaka.
"Vad ska vi göra?" säger Lukas.
Alla tittar på varandra igen. De blir helt tysta ett tag, ingen säger något. Alla verkar lika osäkra.
"Vi får lita på Gud. Har inte vi klarat oss förr ur en massa grejer?" säger Daniel.
"Ja, ur en massa... otäcka grejer", säger Paula.
De tittar på varandra igen och sedan på huset. Det verkar öde.
"Nu är vi här, så nu är vi... här", säger Gina.
"Precis", säger Daniel.
Rikard går i land och de andra följer efter. De slänger flytvästarna i båten.

Pojken i båten 9

Motorn som driver Ginas pappas motoreka är vit och det står "Evinrude 10" på den. Själva ekan är mörkbrun och luktar tjära. Nu forsar hela Bibelgänget och Rikard fram över havet i ekan. Rikard instruerar vart de ska åka.

Efter sådär en halvtimme närmar de sig en skogsbeklädd udde. "Kör runt den där udden så ser ni det", säger Rikard.
"Är... han där nu?" frågar Paula.
"Jag vet inte." "Men vad har ni tänkt göra egentligen?"
"Kanske bäst att vi stänger av motorn", säger Daniel och stänger av den. Ännu ser de inget hus eller något annat av intresse på grund av udden som är i vägen.
"Vi får plocka fram de gamla årorna." säger Dilan. "Dom har vi använt förr" tillägger han och ler, tittandes på Rikard.
Dilan och Lukas gör i ordning för rodden och snart är de i gång. Det gnisslar lite om årklykorna.
"Borde vi inte ha nån slags plan?" undrar Gina.

Pojken i båten 8d

"Här!" ropar Gina. Hon reser sig från sanden, borstar av sig och kommer fram till dem under löven. Hon läser högt.
"Om någon menar sig tjäna Gud, men inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, så är hans gudsjänst ingenting värd.
Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern".
"Ja, ja", säger Dilan leende och tittar på Rikard.
"Att ta sig an föräldralösa i deras nöd", upprepar Daniel och tittar på de andra. De andra tittar på honom. Daniel, Gina, Lukas, Dilan och Paula tittar på varandra som om de hade en hemlig kod för att kommunicera bara med ansiktsuttryck.
"Det här kan väl bara betyda en sak", säger Daniel.
"Let's go!" säger Gina.

Pojken i båten 8c

"Rikard, det är så här," säger Daniel och ler. "Vi brukar försöka hitta något i Bibeln som säger vad vi ska göra i olika situationer."
"Så brukar det lösa sig", säger Paula.
"Till slut", säger Dilan.
"Okej", säger Rikard.
"Nån som har nåt förslag var vi ska läsa?" säger Gina och slår upp Bibeln på måfå.
Alla står tysta.

"Rikard har ju inga föräldrar. Visst står det väl något om det?" säger Gina."Typ att man ska hjälpa dem?"
Daniel ler.
"Stod det inte nåt om "faderlösa" i det vi läste förra veckan?" säger Dilan.
"Psaltaren, va?" säger Daniel.
Gina börjar bläddra. Hon bläddrar fram och tillbaka i Psaltaren.
"Här hittade jag nåt som vi läste förra veckan", säger hon.
Hon tittar intensivt på texten.
"Gud i sin heliga boning är de faderlösas fader och änkors försvarare", läser hon.
"Men det var inte det jag menade", säger Dilan. "Det jag menade stod i Jakob tror jag".
Gina bläddrar och hittar snart Jakobs brev.
"Vänta", säger hon och går i väg och sätter sig på marken en bit bort och läser.
Daniel ler och tittar på Rikard. "Det är ungefär så här det brukar gå till", säger han.
Ett litet, litet leende bryter fram i Rikards ansikte.