Pojken i båten 18

Några minuter senare står hela gänget och tittar på den snarkande figuren i soffan.
"Undrar om han skulle vakna om vi slog ihop kastrullock", säger Dilan.
"Ska vi prova?" säger Lukas.
"Nej, sluta nu, han sover djupt, men vi måste hitta på en plan", säger Daniel.
De sprider ut sig i rummet, kanske för att underlätta tänkandet, kanske för att slippa tänka. Det finns gott om fönster och de har utsikt åt alla håll utom direkt mot havet. Paula går fram till ett fönster. På fönsterbrädet står en massa små figurer uppställda. Det är krigare, soldater, astronauter, fartygskaptener, musketörer och en massa andra små människor av plast. En del är målade i gult, rött, blått och grönt, andra är helt gråa.
"Är det du som gjort de här?" frågar Paula och tittar mot Rikard.
"Ja, de flesta. Några har pappa målat."
Lukas står och betraktar ett litet bord, även det med plastfigurer, och här står även ett antal små färgburkar och ett glas med penslar i.
Plötsligt slutar snarkandet och karlen rör på sig i soffan.

Pojken i båten 17

Daniel närmar sig trappan. Men vänta nu? Visst är det snarkningar han hör? Jo, det är det. Han smyger sig långsamt ner i den knarrande blankmålade trätrappan. Gina kommer efter honom. Väl nere i hallen smyger de dit snarkningarna kommer från - det stora rummet. När de kikar in i det stora rummet får de genast syn på honom. Han ligger på rygg i en brun soffa och sover. Daniel och Gina slappnar av något och tittar på varandra, och går sedan lite närmare för att betrakta figuren i soffan. Det är en stor karl klädd i snickarbyxor och en smutsvit t-shirt med hål i. En stor del av ansiktet är täckt av ett tredagars gråflammigt skäggstubb. Bredvid honom på golvet ligger en tom spritflaska. I rummet är det stökigt och det ligger tidningar, ölburkar, smutsiga tallrikar, glas och bestick på soffbordet och på golvet.
"Jaha?" säger Gina och ler.
"Ja", säger Daniel.

Pojken i båten 16b

Paula vaknar av att en fiskmås skränar. Det är helt ljust i rummet, och Gina och Daniel står vid fönstret och tittar ut. Fönstret står på vid gavel. Paula tittar runt i rummet. Alla är vakna utom Rikard, som är helt invirad i ett ljusblått täcke. Bara hans blonda, lockiga hår sticker fram.
"Okej, klockan är redan mycket", säger Daniel och ler. "Dags att göra saker."
Dilan lutar sig över Rikard. "Mmmmm", säger han dovt helt nära hårkrullet i något slags försök att härma ett illasinnat djur. Det lockiga håret vänder sig om och en sömndrucken Rikardnuna tittar fram.
"God morgon, Rikard", säger Paula och ler.
Rikard ler tillbaka. "God morgon."
"You've got a mission", säger Dilan till Rikard. "Stand up, soldier."
"Okej, jag var ute i hallen här uppe för en liten stund sen, och det är helt tyst där nere. Jag skulle tro att han antingen har stuckit eller ligger och sover", säger Daniel.
"Exactly!" säger Dilan bestämt och pekar ett finger rakt ut i luften och för sedan handen resolut till pannan i en soldathälsning. "Let's rock and roll!" Han rufsar om i Lukas hår och sedan kastar han sig mot Rikard och rufsar om i hans hår. Båda dessa kastar sig över Dilan och de virvlar runt i en brottningskamp.
"Schhhh", säger Gina. "Tänk om han är här utanför?" Hon pekar mot fönstret. Pojkarna tittar upp.
"So what?" säger Lukas och de fortsätter brottas kittlandes och fnissandes.
Daniel går fram till dörren och låser upp den. Då slutar pojkarna brottas och reser sig upp en efter en. Plötsligt står alla upp. Daniel försvinner ut i hallen.

Pojken i båten 16a

"Hur såg han ut?" frågar Lukas riktigt svagt, så att det inte ska höras ut.
"Jag vet inte. Jag hann inte se. Stor, rufsig. Vad ska man säga. Jag tror han hade blåa kläder." säger Daniel, nästan viskande. "Nåt slags skägg."
"Vad var det han hade sönder?" frågar Dilan.
Daniel rycker på axlarna.
"Jag ska döda honom", säger Rikard.
"Det ska du inte alls", säger Gina.
Daniel tittar på Rikard, som ser ledsen ut. Han lägger armen om honom, och det gör Gina också. Och Dilan.
"Rikard, vi ska lösa det här. Jag tror att han är full, eller hur? Det lät så."
"Ja, han dricker", säger Rikard.
En tår rinner från Rikards öga.
"Okej", säger Daniel och tittar på de andra. "Nu lägger vi oss och försöker sova. Jag tror inte vi ska göra något så länge han är full. Vi väntar tills morgonen och så smyger vi ner igen och kollar. Okej?"
"Okej", säger Paula.
"Okej", säger Dilan.
Dilan drar bort sin arm från Rikards axel och lyfter i stället upp den i luften med handflatan vänd mot honom. Rikard fattar och ler. Tyst men bestämt möts deras händer i en "high five".

Pojken i båten 15

Daniel och Rikard går försiktigt ner i trappan. De första trappstegen låter ingenting, men sedan börjar knakandet. De får ta ett steg, sedan stanna upp, sedan ett till och stanna upp igen. Varje gång de stannar upp hör de ljuden från honom där nere. Men de måste gå ända ner för att kunna se något. Daniel når fram först och sticker fram huvudet och kikar genom hallen. Han hör någon som bökar och slamrar i köket. Plötsligt kommer en stor karl ut från köket och Daniel drar genast tillbaka huvudet. Hans hjärta slår tio gånger om, men karln verkar inte komma hitåt till trappan i alla fall. Efter en liten stund sticker han fram huvudet igen. Ingen inom synhåll, men man hör nu att karln är ute i vardagsrummet. Plötsligt hörs ljudet av en smäll och glas som splittras.
"Ähh!!" hörs en grötig röst.
Daniel vänder sig om och tittar på Rikard. Denne ser inte glad ut.
Daniel sväljer.
"Bäst vi går upp", viskar han.
"Ja", viskar Rikard uppgivet.

Pojken i båten 14

Ute på havet är det nu mörkt. Vinden har ökat lite och vågorna slår aningen starkare mot klipporna. Uppe i sovrummet ligger de sex figurerna helt stilla, utspridda delvis under täckena. Från fem av dem hörs jämna snusningar och svagt snarkande ljud. Mellan Dilan och Paula ligger några serietidningar. Från Daniel hörs varken snusning eller snarkning, men hans ögon är slutna.
Plötsligt hörs ett raspande ljud. Daniels ögon slås upp. Det blir tyst igen. Men så hörs ett ljud till, och sedan några till. Daniel sätter sig upp och lyssnar intensivt. Han sträcker sig över till Gina och petar till henne. Hon slår genast upp ögonen.
"Lyssna", säger han.
Gina blinkar sömningt några gånger men anstränger sig för att lyssna. Jo, det hörs ljud. Det är ingen tvekan om att det är från nedanvåningen.
"Vad gör vi?" säger Daniel.
Gina tittar på honom.
"Jag tror ändå det är bäst att alla är vakna nu", säger Gina.
"Okej." De petar på de andra, och strax sitter alla upp, spända, lyssnande.
Daniel tar ett djupt andetag.
"Okej, vi gör så här. Jag smyger mig försiktigt ner för att se vad han håller på med. Sen gör vi upp en plan."
"Ska inte Rikard gå ner i stället, han känner ju honom", säger Dilan.
Alla tittar på Rikard.
"Du behöver inte", säger Daniel.
"Jag följer med dig", säger Rikard. "Om han ser nåt, så låtsas vi att det bara är jag".
"Och att du sprang upp och gömde dig och låste in dig", säger Dilan.
"Precis", säger Daniel.
"Vi stannar här och ber för er", säger Gina.
Paula hasar sig närmare Gina och lägger armen om henne. Daniel och Rikard reser sig upp. Rikard låser försiktigt upp dörren och han och Daniel smyger sig ut i hallen på ovanvåningen.

Pojken i båten 13

Ett antal timmar senare är hela gänget samlat i ett av sovrummen på övervåningen. En av väggarna har en orangeröd yta som orsakas av den nedgående solen. Fönstret står lite på glänt och fiskmåsarna hörs på avstånd. På golvet ligger fyra slitna madrasser och några täcken.
"Är du säker på att han inte kommer upp hit?" frågar Paula.
"Men nu får du sluta, Paula", säger Dilan. Han har ju sagt typ fem gånger att han aldrig går hit upp. Och dessutom är ju dörren låst."
"Men om han börjar banka på den då?"
"Vi måste lita på Guds beskydd nu, Paula", säger Daniel.
"Han är ju inte ens här. Han kanske aldrig kommer tillbaka", säger Lukas.
"Ska vi be lite som vi sa?" säger Gina.
"Bra idé", svarar Daniel.
Gänget samlas i en liten ring på golvet och ber. När de är klara drar de täckena över sig.
"Är dörren låst nu då?" säger Paula.
Dilan himlar med ögonen. Han gör en ilsken grimas till Paula och griper tag i hennes axlar och kittlar henne. Hon skrattar.
"Schhhhh", säger Gina.
"Okej, nu är vi lugna", säger Daniel.

Pojken i båten 12b

Lite senare sitter hela gänget i solen på trappan framför huset och dricker saft.
"Men säger inte de något till andra då?" undrar Dilan.
"Nej, de vet att jag trivs här. Så länge jag trivs och har det bra så ger de mig lite mat. De kände mina föräldrar, så jag tror det är därför de vill hjälpa mig. Och de vet att pappa var likadan. Han trivdes vid havet och ville bo vid havet. Och mamma med förstås. Jag är precis som pappa, jag vill leva av havet, jag trivs med det. Så jag behöver inte så mycket mat. I alla fall inte på sommaren. På vintern får jag lite mer. Men jag brukar spara en del saker också. Typ sånt som inte blir dåligt så snabbt."
De sitter tysta ett tag och bara dånet från havet och fiskmåsarnas skrän omger dem.
"Men vad gör vi om han kommer?" undrar Paula.

Pojken i båten 12a

Rikard går först, sedan Daniel och de andra. De går genom hallen och tittar in i de olika rummen. Det första rummet till höger är tomt, där står en soffa och en gammal teve. Sedan en dörr till vänster som står öppen. Den leder till ett litet kök, och det är lika tomt där. Sedan kommer de till ett stort vardagsrum. Många fönster åt alla håll gör rummet ljust. Här finns en soffa, några fåtöljer, stolar och bord. Men ingen människa. Rikard stannar upp och tittar sig omkring, och det gör de andra också. På väggarna hänger tavlor med havsmotiv - en fullriggare, en fiskare, sjöfåglar med mera. Rikard går förbi de andra, in i hallen igen, och försvinner upp i en knakande trappa.
"Vänta!" säger Daniel och följer efter honom.

Strax är hela gänget på ovanvåningen. Här finns ett par sovrum med snedtak, men ingen människa.
"Han är inte här", säger Rikard. De andra tittar på honom.
"Var är han då?" säger Paula.
Rikard svarar inte.
"Han har väl gett sig i väg nånstans", säger Daniel.

Pojken i båten 11

Gänget och Rikard traskar upp mot huset. Huset är verkligen slitet och nedgånget. Ingen som renoverat här på länge, inte. På många ställen hänger vita färgflagor ner från husväggen så att det gråa träet under syns. Husets framsida vetter mot havet, mot uddens spets, och ligger på andra sidan, sett från där de lade till med båten. Hela gänget smyger sig försiktigt fram till husknuten. Daniel går först och tittar.
"Kom", säger han och försvinner bakom knuten, och strax smyger hela gänget fram till framsidan av huset. En stentrappa skjuter ut från porten. Husdörren är stängd.
"Han var här sist", säger Rikard.
"Jag tycker vi sprider ut oss och tittar in genom fönstren", säger Daniel.
"Hur ska vi nå upp?" säger Paula.
De tittar sig omkring. Vid ett hörn står några gamla lådor av träspjälor. Saken är klar. Daniel, Gina och Paula tar ena sidan, och Rikard, Lukas och Dilan den andra. Försiktigt tar de lådorna och smyger sig sedan runt huset på var sin sida.
Strax är alla tillbaka på framsidan.
"Verkar tomt, eller hur?" säger Daniel.
De andra tittar på honom.
"Vad är det i det där huset?" frågar Gina och pekar mot det röda uthuset nere vid vattnet.
"Redskapsbod och toalett", säger Rikard. "Dass, alltså".
Gina går i väg mot uthuset och de andra stannar och tittar efter henne. De ser hur hon kommer fram, stannar hon upp och lyssnar. Sedan går hon runt till sidan av uthuset och ställer sig på tå och tittar försiktigt in genom vad som måste vara små fönster. De andra ser hur hon försvinner bakom huset, mot havet till. Efter en liten stund kommer hon tillbaka.
De står nu alla samlade på framsidan av det stora huset igen. Dilan tittar upp mot dörren.
"Jag går in", säger Rikard.
"Vänta", säger Daniel. "Kan han inte vara där inne? Vi har väl inte sett alla rum från fönstren?"
Rikard tittar på honom. Sen tittar alla på varandra.
"Vi måste gå in", säger Rikard till slut.
"Okej, vi gör det försiktigt", säger Daniel. "Paula, Lukas och Dilan, ni kan väl vänta här ute så länge."
"Varför det? Jag hänger med", säger Dilan.
"Jag med", säger Lukas.
"Jag med" säger Paula.
"Okej, men Rikard, jag och Gina går först", säger Daniel.
Rikard går upp för stentrappan, fram mot dörren, och trycker ner handtaget. Den är inte låst. Det knarrar när han långsamt öppnar den.

Pojken i båten 10

De ror och ror, och snart är den skogsbeklädda udden förbi och en ny udde dyker upp, men denna udde består mest av klippor, och nästan längst ut på den ligger ett vitt hus med två våningar.
"Där är det", säger Rikard.
Längst ut mot vattnet ligger ett litet rött uthus.
Alla tittar spänt mot udden och runt huset för att se om det är någon där. Någon man. Eller någon hund. Men ingen levande varelse syns till. Förutom fiskmåsarna.
"Vi kan lägga till där", säger Rikard och pekar till vänster. "Då syns inte båten från huset".
Årklykorna gnisslar. Å andra sidan skräner fiskmåsarna ganska högt också.
Äntligen är de framme vid land, och de fäster båtens akter i en rosa boj och fören vid en minimal träbrygga som är helt grå av väder och vind. Lukas drar in årorna och lägger dem försiktigt på tofterna.
"Ska vi inte ringa polisen i stället?" säger Paula.
"Är du dum eller? Det finns ingen telefon här", säger Dilan.
"Nu är du dum", säger Gina.
"Förlåt", säger Dilan och ler mot Paula. Paula ler tillbaka.
"Vad ska vi göra?" säger Lukas.
Alla tittar på varandra igen. De blir helt tysta ett tag, ingen säger något. Alla verkar lika osäkra.
"Vi får lita på Gud. Har inte vi klarat oss förr ur en massa grejer?" säger Daniel.
"Ja, ur en massa... otäcka grejer", säger Paula.
De tittar på varandra igen och sedan på huset. Det verkar öde.
"Nu är vi här, så nu är vi... här", säger Gina.
"Precis", säger Daniel.
Rikard går i land och de andra följer efter. De slänger flytvästarna i båten.

Pojken i båten 9

Motorn som driver Ginas pappas motoreka är vit och det står "Evinrude 10" på den. Själva ekan är mörkbrun och luktar tjära. Nu forsar hela Bibelgänget och Rikard fram över havet i ekan. Rikard instruerar vart de ska åka.

Efter sådär en halvtimme närmar de sig en skogsbeklädd udde. "Kör runt den där udden så ser ni det", säger Rikard.
"Är... han där nu?" frågar Paula.
"Jag vet inte." "Men vad har ni tänkt göra egentligen?"
"Kanske bäst att vi stänger av motorn", säger Daniel och stänger av den. Ännu ser de inget hus eller något annat av intresse på grund av udden som är i vägen.
"Vi får plocka fram de gamla årorna." säger Dilan. "Dom har vi använt förr" tillägger han och ler, tittandes på Rikard.
Dilan och Lukas gör i ordning för rodden och snart är de i gång. Det gnisslar lite om årklykorna.
"Borde vi inte ha nån slags plan?" undrar Gina.

Pojken i båten 8d

"Här!" ropar Gina. Hon reser sig från sanden, borstar av sig och kommer fram till dem under löven. Hon läser högt.
"Om någon menar sig tjäna Gud, men inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, så är hans gudsjänst ingenting värd.
Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern".
"Ja, ja", säger Dilan leende och tittar på Rikard.
"Att ta sig an föräldralösa i deras nöd", upprepar Daniel och tittar på de andra. De andra tittar på honom. Daniel, Gina, Lukas, Dilan och Paula tittar på varandra som om de hade en hemlig kod för att kommunicera bara med ansiktsuttryck.
"Det här kan väl bara betyda en sak", säger Daniel.
"Let's go!" säger Gina.

Pojken i båten 8c

"Rikard, det är så här," säger Daniel och ler. "Vi brukar försöka hitta något i Bibeln som säger vad vi ska göra i olika situationer."
"Så brukar det lösa sig", säger Paula.
"Till slut", säger Dilan.
"Okej", säger Rikard.
"Nån som har nåt förslag var vi ska läsa?" säger Gina och slår upp Bibeln på måfå.
Alla står tysta.

"Rikard har ju inga föräldrar. Visst står det väl något om det?" säger Gina."Typ att man ska hjälpa dem?"
Daniel ler.
"Stod det inte nåt om "faderlösa" i det vi läste förra veckan?" säger Dilan.
"Psaltaren, va?" säger Daniel.
Gina börjar bläddra. Hon bläddrar fram och tillbaka i Psaltaren.
"Här hittade jag nåt som vi läste förra veckan", säger hon.
Hon tittar intensivt på texten.
"Gud i sin heliga boning är de faderlösas fader och änkors försvarare", läser hon.
"Men det var inte det jag menade", säger Dilan. "Det jag menade stod i Jakob tror jag".
Gina bläddrar och hittar snart Jakobs brev.
"Vänta", säger hon och går i väg och sätter sig på marken en bit bort och läser.
Daniel ler och tittar på Rikard. "Det är ungefär så här det brukar gå till", säger han.
Ett litet, litet leende bryter fram i Rikards ansikte.

Pojken i båten 8b

"Vi kan väl göra som vi brukar göra?" säger Daniel.
"Be och läsa Bibeln!" säger Paula.
"Precis", säger Daniel. "Gina, är det du som har Bibeln nu?" säger Daniel.
"Jeps", säger Gina och plockar från ingestans fram en röd bok som det står "Levande Bibeln" på.
"Okej, Rikard, oroa dig inte. Vi ska be för dig. Jag vet inte om du har varit med om det förut, men vi brukar göra det i alla fall."
"Visst, gör det", säger Rikard.
Daniel, Gina och Dilan böjer sina huvuden och blundar. Lukas tittar på. Paula kniper ihop ögonen så hårt så att hela ansiktet blir rynkigt.
Daniel börjar. "Fader, vi ber för Rikard. Du ser vad han råkat ut för. Ta hand om honom och red ut det här. Du ser att han är i lite.. knipa. Hjälp oss att hjälpa honom om vi kan. Du vet vad som är bäst."
"Pappa, vi ber för Rikard. Hjälp honom", säger Gina.
Rikard tittar på dem medan de ber.
"Gud, hjälp honom och hjälp oss att veta vad vi ska göra!", säger Paula.
"Amen", säger Daniel efter ett tag.
De står återigen tysta och tittar på Rikard, som bara tittar tillbaka.
"Jaha, vad gör vi nu då?" säger Paula.
De tittar på varandra igen.

Pojken i båten 8a

"Rikard?"
Paula närmar sig lövverket och där inne står Rikard.
"Ja, det är jag".
"Hallå!! Ni andra!!!" ropar Paula.
På ett ögonblick är alla samlade runt Rikard, dolda bakom de stora lövtyngda grenarna av en alm.
Paula tittar på Rikard. En smutsig, sliten pojke på ungefär 15-16 år. Hans lockiga ljusa hår hänger delvis ner över ögonen.
"Så du gömde dig?" säger Daniel.
Rikard tittar mot havet som om han ser något där ute, trots att löven skymmer sikten. Han svarar inte.
"Vart gjorde du av jollen?" säger Dilan.
Rikard pekar. "Jag gömde den mellan fiskebåtarna."
"Smart", säger Daniel. "Du vill verkligen inte att någon ska se dig, va? Någon vuxen eller någon polis?"
Rikard tittar ner i marken.
"De berättade för oss om dig", säger Gina.
Rikard tittar på henne.
Sedan står alla tysta.
"Jaha, och vad gör vi nu då?" säger Paula.
Alla står tysta igen.

Pojken i båten 7

"Var är han?" säger Daniel.
"Ni har hittat på det här", säger Gina. "Bara för att ni ville få upp oss."
"Nej, sluta. Vi får leta efter honom. Gå runt och ropa 'Rikard!'

Gänget sprider ut sig och börjar ropa. Paula närmar sig en träddunge där stranden slutar och mer blir mer grus och gräs, och där alla båtarna ligger. "Rikard!" ropar hon.
"Här", hör hon en svag röst från löven.

Pojken i båten 6

Daniel och Dilan står tysta ett tag.
"Vad ska vi göra?" säger Dilan.
Daniel tittar på honom, sen tittar han på Rikard.
"Jag vet inte. Ska vi kontakta Polisen?"
"Nej, gör inte det. Ni förstår ju vad som händer. De kommer att sätta mig på barnhemmet igen. Snälla gör inte det."
"Men vad hade du tänkt då? Hur ska du göra med din farbror? Hur får han tag på sprit då förresten? Kommer han inte att bli nykter när hans sprit tar slut?"
"Han åker in och köper nytt. Eller jag vet inte. På nåt sätt får han tag på sprit", säger Rikard.
De tre pojkarna står tysta ett tag och tittar ner lite i sanden.
"Vi hämtar dom andra", säger Daniel.
"Ja", säger Dilan.
"Väntar du här så hämtar vi dom?" säger Daniel. Han börjar gå mot byn. Dilan följer efter och vänder sig sedan om.
"Vänta här!" säger han till Rikard. Rikard tittar efter honom.

Tio minuter senare är Daniel, Gina, Dilan, Lukas och Paula på väg genom vassen som skiljer stranden från en parkeringsplats. De tar av sig skorna och kommer ut barfota på stranden. Daniel och Dilan tittar åt hållet där Rikard och jollen var.
"Va nu då", säger Daniel.
"Ö öu" säger Dilan olycksbådande.
Både Rikard och jollen är borta.

Pojken i båten 5

"Jag... jag kom ut därifrån. Jag... Jag flydde. Men säg inte det till någon. Då hämtar dom mig och sätter mig där igen, det är jag säker på. Jag vill inte bo där."
Daniel och Dilan tittar på Rikard.
"Okej", säger Daniel. "Vi ska inte säga något. Inte i dag i alla fall", säger han och ler och tittar på Dilan. "Men återigen, vad var det du hade för problem?"
"Ni vet, jag bor ju själv där ute, men så kom min farbror och hälsade på härom dagen. Problemet är bara att min farbror är en... idiot."
"Ingen är en idiot", säger Daniel.
"Nej, men han är farlig."
"Farlig?"
"Ja, han dricker. Super. Och förstör. Han förstör huset och behandlar Bob illa... Han..."
Rikard får inte fram något mer ord. Daniel och Dilan ser att håller på att börja gråta. De väntar lite.
"Vem är Bob? Är det hunden?" säger Daniel så mjukt han kan.
"Ja", säger Rikard och torkar en tår med sina smutsiga fingrar.

Pojken i båten 4

Nu berättar Rikard sin historia. Så här ligger det till enligt honom: Han bor i ett hus på en klippa ute vid havet. Där har han bott några år nu. Alldeles ensam? Ja, faktiskt. Han är bara 16 år men bor ändå ensam därför att hans föräldrar inte lever. Och han vill inte bli omhändertagen av någon, utan klarar sig bra genom att fiska och odla lite. Men så får han också lite gåvor av snälla grannar i närheten.

"Woao", säger Dilan. "Du bor ensam. Blir det inte trist?"
"Nej, jag har en hund som håller mig sällskap. Fast ibland förstås blir det lite tråkigt."
"Men vad hände med dina föräldrar?" undrar Daniel.
"Dom... dom blev sjuka. Och dog. "
"Men... var det ingen som tog hand om dig?"
"Jag sattes på ett barnhem."
Daniel och Dilan tittar på honom.
"Och?" säger Daniel.
"Och?" svarar Rikard.
"Vad hände sen?"

Pojken i båten 3

Pojken tar sig för huvudet och börjar resa sig upp. Han sätter sig upp i jollen och tittar sig omkring.
"Var är jag?" säger han efter en liten stund.
"I Klint", säger Daniel.
"Klint?"
"Lilla Klint", säger Dilan.
Pojken tittar sig omkring igen.
"Jag måste ha somnat", säger han.
"Var kommer du ifrån?" undrar Dilan.
"Jag... jag bor vid havet. I ett hus. Jag var på väg till Långehamn. Fattar inte hur jag hamnade här. Men jag måste ha somnat."
"Var nog tur att du hamnade här och inte drev ut på havet", säger Daniel.
"Vilka är ni?" säger pojken.
"Jag heter Daniel,"
"Och jag heter Dilan".
"Vi bor här", säger Daniel.
"Vem är du?" säger Dilan.
"Jag heter Rikard."
"Men var bor du?" frågar Daniel. "I ett hus, säger du? Men varför skulle du till Långehamn?"

Pojken i båten 2

Detta har hänt:

Dilan, en medlem i "Bibelgänget", var ute på stranden en morgon. Då fick han syn på en jolle som kom flytande från havet. I jollen låg en pojke!

Dilan tittar en gång till. Jo, det är en pojke! Eller ja, en ungdom. Kan han vara kanske femton? Han är klädd i slitna, lite trasiga jeans och en gul, bleknad t-shirt. Och han har långt, rufsigt, krulligt hår som verkar vara fullt med salt från havet. Och han bara ligger där! Dilan vet inte vad han ska göra. Men han tar tag i jollen och börjar föra den inåt stranden. Han drar upp den på stranden lite så att den inte ska flyta i väg. Sen böjer han sig ner och petar på pojken. Han verkar död!

Dilans hjärta slår nu fort. Han måste hitta Daniel! Eller någon i alla fall! Daniel är äldst och klokast i Bibelgänget, lite av en ledare. Så Dilan börjar springa mot Daniels hus, som ligger i utkanten av Klint.

Väl framme vid Daniels hus går han runt huset, till Daniels sovrumsfönster och knackar. Strax sticker en sömdrucken Daniel ut huvudet.

Några minuter senare anländer Dilan och Daniel till jollen på stranden. Daniel ser pojken. Och nu rör han på sig!

Pojken i båten 1

Hej!

Nu ska du få höra om "Pojken i båten". Fast egentligen är det här historien om "BG". Eller "Bibelgänget" som de också kallar sig. Ett ganska kraftfullt namn, eftersom Bibeln är lite av dynamit, kan man säga. En bok med sprängkraft. Hur som helst. "Bibelgänget", vilka är det? Jo, det är ett gäng ungdomar som bor vid havet. Skulle du också vilja bo vid havet? Inte? Läs en annan bok då. Ha ha!

Okej, vilka är då dessa i gänget, innan vi kan börja storyn? Jo de består av Daniel, Gina, Dilan, Lukas och Paula. Och vad är det som är så speciellt med dem? Jo, att de löser alla problem! Men inte hur som helst, utan med hjälp av Gud själv. För Bibelgänget är, som du kanske förstått, kristna. När de stöter på ett problem så ber de och söker i Bibeln efter tips om vad de ska göra. Och så löser det sig! Oftast i alla fall. Men inte alltid som de tänkt sig förstås.

Hur gamla är då dessa ungdomar? Jo, de är runt 12 år. Daniel och Gina är äldst, kanske tretton till och med. Och Paula är yngst, för hon är bara 7. Tror jag. Det spelar egentligen inte så stor roll just nu. För de är unga, ja man skulle kunna säga att de är barn. Men ändå inte, för de råkar ut för saker som bara vuxna egentligen borde råka ut för. Och i bland är de kanske också klokare än vuxna, men det är nog för att Gud själv hjälper dem.

Nej, nu måste du får höra den här historien! BG, låt oss kalla Bibelgänget för det tycker jag, bor alltså vid havet, i en liten by som heter Klint. Klint ligger vid en ganska klippig kust, och i "Lilla Klint" som folket oftast brukar kalla denna lilla fiskehamn, bor det rätt många fiskare. Daniel, Geena och alla de andra bor hos sina föräldrar, som bor i Klint.

En morgon, förstår du, var solen uppe tidigt. Det var sommar. Och alla i BG låg och sov förutom Dilan. Han kunde inte sova denna natt. Kanske var det för att han blev bjuden på kaffe i går. Usch vad äckligt! Men han låtsades tycka om det. Hur som helst, vad gör man när man inte kan sova? Går till stranden förstås! Så Dilan gick ner till stranden. Det finns nämligen en strand vid Klint, som sträcker sig nån kilometer bort. Dilan gillade faktiskt att bara vara på stranden, och den här morgonen tänkte han att han skulle plocka lite snäckor eller leta efter intressanta föremål som kanske hade spolats upp med vågorna.

Så Dilan sitter där och har samlat ihop en hel del snäckor och förstenade gamla djur, fossiler som det heter, när han får syn på en liten båt ute på havet. Ja, en liten båt, inte större än en jolle ser det ut att vara. Dilan stirrar. Fiskmåsarna seglar omkring och skymmer sikten i bland, och solen står inte så jättehögt än, så det är inte helt lätt att se. Men visst är det en liten jolle som guppar där ute! Dilan tänker efter. Varför ligger en jolle och flyter hundra meter ut på havet bara så där? Ingen aning!

Han står och väntar ett tag. Jollen kommer faktiskt närmare allt eftersom. Vågorna för in den. Eller om det är strömmen, för det är ju inte mycket vågor nu. Men efter en stund så är den betydligt närmare och Dilan vadar ur för att möta den. "Kan jag ta hand om jollen?" tänker han. "Kanske behöver den en ägare?" Och så undrar han genast om det var en alltför egoistisk tanke. Men, nej, kommer han fram till, det var också gott i den, och så ler han.

Nu är jollen alldeles nära. Ska bli spännande att se vad som finns i den. Han vadar en liten bit till.. Och tittar in i den... Och så slår Dilans hjärta två slag på raken och han blir alldeles kall.
Där, på botten av jollen, ligger en pojke.