Lite senare sitter hela gänget i solen på trappan framför huset och dricker saft.
"Men säger inte de något till andra då?" undrar Dilan.
"Nej, de vet att jag trivs här. Så länge jag trivs och har det bra så ger de mig lite mat. De kände mina föräldrar, så jag tror det är därför de vill hjälpa mig. Och de vet att pappa var likadan. Han trivdes vid havet och ville bo vid havet. Och mamma med förstås. Jag är precis som pappa, jag vill leva av havet, jag trivs med det. Så jag behöver inte så mycket mat. I alla fall inte på sommaren. På vintern får jag lite mer. Men jag brukar spara en del saker också. Typ sånt som inte blir dåligt så snabbt."
De sitter tysta ett tag och bara dånet från havet och fiskmåsarnas skrän omger dem.
"Men vad gör vi om han kommer?" undrar Paula.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar